-

Sjögurkan klassas som tagghudingar, och det finns ca 1 150 olika arter i världshaven. Ungefär 19 st. finns i Sverige, varav 10 som är vanliga vid Sveriges västkust. Det kallas även sjö korvar för sitt korvliknande utseende. Kroppen på en sjögurka är ganska osymmetrisk. Formen kan förändras väldigt mycket från olika individer. Jämförelse med t.ex. en sjöstjärna som är stjärnformad eller en sjöborre som är rund så är sjögurkorna raklånga och med ett långt mellanrum mellan mun och analen. Det finns så mycket olika utseenden så sjögurkor så det är svårt att säga exakt hur dom ser ut. Vissa har taggar på kroppen och andra inte.

på bilden kan man se olika delar på sjögurkans kropp

.

.

Endoskelettet består av mikroskopiska, kalkrika nålar utspridda i den tjocka, vårt liknande huden. Munnen är omgiven av tentakler och sammanhängande skelett saknas i kroppen. På ena sidan hittar man 5 rader av slangfötter som sträcker sig mellan mun och anus. Slangfötterna runt munnen kan ändras till tentakler som används för att plocka upp organiskt material från botten, eller skopa sediment direkt i munnen.

Vissa sjögurkor äter avlagringar, och små partiklar från plankton.  Andra gräver ner sig och gömmer sig och stäcker endast ut sina tentakler för att få mat direkt ur vattnet.

Det finns sjögurkor som har en slags försvarsmekanism för att kunna skydda sig från rovdjur. Ibland när dom anser sig blir störda så släpper dem ut klibbiga ibland giftiga ämnen genom anus. Andra använder häpnadsväckande metoder, som plötslig utvisning av tarmen och andra inre organ genom munnen eller anus, något som kallas urtagning. Det antas att urtagningen distraherar gärningsmannen, medan sjögurkan, som så småningom kommer att växa tillbaka de förlorade organen.

Sjöborrar eller Echinoidea som det heter på latin är väldigt vanliga vid steniga stränder över hela världen och finns i olika former och storlekar. Sjöborrarna vid tropikerna har ett mycket större utbud att former och storleker än de flesta andra platserna runt om i världen.

Sjöborrar betar på fastsittande och drivande alger och sjögräs, samt om det sitter något djur på sjögräset eller algerna så äts de också, det är oftast mossdjur och svampar. Munnen som sitter under sjöborren är ett väldigt invecklat system av käkar och muskler som kallas ”Aristoteles lykta” och den används för att bita av alger och annat från havets botten. Sjöborrana har väldigt starka tänder och kan därför ställa till problem för människorna för sjöborrarna kan bita igenom stål alltså kan de bita igenom människohuden väldigt lätt.

Runt om i världen finns ungefär 1000 olika sjöborre arter och alla dessa arter har inte runda skal med utstående taggar. Det finns vissa arter som har anpassat sig för att leva på mjuka bottnar och har därför tillplattade kroppar och korta taggar. De äter avlagringar och använder sig av sina slangfötter och ibland strängar av slem för att plocka upp födan.

Ett problem med sjöborrarna är att de trivs bra i kelpskogar, problemet är så här, Uttrar äter mycket sjöborrar i kelpskogarna men eftersom jakten på utter är stor nu så börjar uttrarna försvinna från kelpskogarna och det gör att det blir mycket mer sjöborrar än vad kelpskogarna klarar och därför försvinner delar av dem. Så om man skulle sluta jag uttern lika mycket som man gör så skulle kelpskogarna kunna klara sig mycket bättre och de djur som har anpassat sig för att leva i den miljön kan fortsätta med det.

Havsliljorna är djur som använder utsträckta och fjäderliknade armar för att mat från vattnet. Av havsliljorna så repartiseras av nära 600 arter av fjäderskärnora och havsliljor. Havsliljorna lever bara i djupa vatten och sitter permanent fast vid bottnen. Fjäderstjärnor däremot kan krypa på hårda bottnar i både grunt och djupt vatten. Detta är dock vanligare i det mer tropiska delarna av Stilla havet och i den indiska oceanen. Det förekommer också att det simmar kortare sträckor.

Kroppsformen hos havsliljorna beskrivs bäst som en upp-och-ner vänd ormstjärna och med munnen riktad uppåt. Mun och större organ sitter på en liten skålformad kropp som även armarna sitter fast på. Vissa havsliljor har bara fem armar medan det flesta har så många som upp till 200 – på grund av förgreningar av det första fem. Armarna har också små sidogrenar och på dessa sidogrenar sitter små slangfötter som utsöndrar slem, vilket hjälper till att fånga upp matresterna. Maten förs in i munnen med hjälp av flimmerhåren i de ambulakrala spåren. De här bihangen lutar kroppen så att de utsträckta armarna följer med i strömmen för att få en så effektiv upptagning av näring som möjligt.

Ormstjärnan är en släkting med sjöstjärnan, men ser lite annorlunda ut. Ormstjärnans kropp består av en rund skiva som sitter tillsammans med fem långa smala armar. Skivan kan vara upp till 5-15 cm och armarna 25-70cm hos dem största.

Namnet kommer från dem orm-liknade armarna. Ormstjärnan är mycket mer flexibel och har mycket bättre rörlighet i sina armar är vad sjöstjärnan har, de används till att ta sig fram. Slangfötter som saknar sugkroppar används för utfodring. En del arter har taggar på kroppen medan andra bara har på armarna.

Skelettet är av kalk, som består av små plattor som omger hela kroppen. På undersidanav kroppsskivan sitter munnen där det finns riktigt små tänder som kan användas till att tugga. Ormstjärnan äter det mesta som den kan komma över, små musslor, maskar, krabbor och alger. Partiklarna samlas in av slangfötterna, de går från fot till fot tills de når munnen. Detritus är en vanlig föda för ormstjärnan.

Det finns cirka 2000 arter av ormstjärna världen över. Livslängden varierar bland arterna, en del blir bara några år medan andra blir 20-30 år gamla. Ormstjärnan finns i världens alla hav, de lever på grunda områden men också nere i de största djupen. Ormstjärnan är inte så synlig eftersom de flesta arter gömmer sig i små hål bland sten och korall, samt gräver ner sig i sand och lera. De kommer fram under natten och det är ytterligare en anledning till varför man sällan får syn på dem. De bor gärna i stora mängder av samma art inom ett litet område.

Ormstjärnan försvarar sig mot sina fiender genom att bryta av en arm när den blir angripen. Den har nämligen samma fantastiska förmåga som sjöstjärnan har, förmågan att kunna återbilda sig själv. Om ormstjärnan går miste om en arm växer en ny snabbt ut, ibland kan det växa ut fler än en arm.

Ormstjärnan är skildkönad (finns både hanar och honor).
Ormstjärnans Ungar börjar sina liv som en liten larv som kallas Ophiopluteus. De driver omkring i havet och äter andra små djur tills de blir tillräckligt stora för att förvandlas till en liten stjärna, då sjunker den till botten och lever som en riktig ormstjärna.

Asteroidea kommer från grekiskan och betyder ungefär stjärnsort, och innefattar klassen sjöstjärnor. Det är en av havets bäst kända grupp, på grund av sin klassiska form och vida utbredning. Runt den svenska kusten finns ca 25 rapporterade arter, där ett flertal bara hittas på djupt vatten. De allra flesta sjöstjärnor är platta, bottenlevande tagghudingar som visar den tydligt distinkta femtaliga symmetrin. De flesta arter har fem armar som strålar ut från centralskivan, och här skiljer sjöstjärnorna sig från ormstjärnorna, genom att de är relativt breda vid övergången till centralskivan. Armarna är därför inte tydligt avgränsade från centralskivan, som de är hos en ormstjärna.

Sjöstjärnornas endoskelett består av sammankopplade plattor av kalk, som bildar en mjuk och böjlig ram. Ryggsidan har ett skelett som ofta är försedd med utstickande taggar. Taggarna är ordnade i en krans som kallas paxiller. I huden mellan taggarna finns fina rör eller porer, papulae, som fungerar som hudgälar.

Munöppningen sitter på centralskivans under del, alltså buksidan. Liksom slangfötterna är munnen vänd ner mot underlaget. Slangfötterna har sugskålar och sitter i två eller fyra rader i fåror på armarnas undersida. På centralskivans ovansida sitter en silplatta mellan två av armarna. Denna hjälper troligtvis djuren att orientera sig, och sitter i förbindelse med vattenkanalsystemet. Armarna hos en sjöstjärna innehåller både könsorgan och tarmblindsäckar. De har en stor, säckformad mage, och anus är litet samt sitter mitt på ryggen eller saknas. Könsorganen är förgrenade och sträcker sig långt ut i armarna. I armspetsarna sitter en enkel nerv som slutar i en rödlila fläck. Detta är ett väldigt primitivt öga, med en slags lins.

De allra flesta sjöstjärnor är rovdjur, och blad deras favoritföda hittas musslor, havstulpaner, små maskdjur, och inte minst andra tagghudingar. Musslorna öppnas med hjälp av slangfötterna och deras sugskålar. När musslorna blir tillräckligt utmattade och skalet öppnas något, så kränger sjöstjärnan ut magsäcken och för in den i musslan. Magsäcken producerar magsafter, och nedbrytning och upptag av näringsämnen påbörjas. De har mycket god regenerationsförmåga, där de kan förlora en eller flera armar, och det räcker med en intakt centralskiva för att de ska växa ut igen.

Könsgångarna hos en sjöstjärna mynnar längst in vid armbasen. Härifrån släpper de ut ägg och spermier, och då de flesta tagghudingar är skildkönade så sker endast befruktning när könscellerna släppts ut i vattnet. Tidpunkten för utsläppet regleras av vattentemperaturen, samt kemiska signaler mellan djuren. Hos de flesta arter kläcks pelagiska larver som driver runt som plankton, tills de bottenfäller och utvecklas till små sjöstjärnor.

Stammen Echinodermata omfattar marina arter som har en så kallad femtalig symmetri, det vill säga en symmetri som är baserad på fem delar. Skelettet är ett endosklett som består av kalkplattor och på grund av deras radiella symmetri så saknar alla tagghudingar huvud. De har ingen främre eller bakre del, men man kallar ovansidan ryggsida, och där munnen sitter är buksidan. Några av de klasser/grupper som tillhör stammen Echinodermata och som vi kommer ta upp här i bloggen är sjöstjärnor (Asteroidea), havslijor (Crinoidea), sjöborrar (Echinoidea), sjögurkor (Holothurioidea) och ormstjärnor (Ophiuroidea)

Tagghudingar är radiellt symmetriska, som nässeldjur och kammaneter. Deras planktoniska larver är bilateralt symmetriska, och endast de vuxna utvecklar radiell symmetri. Till skillnad från nässeldjur och kammaneter, har tagghudingar som sagt femtalig radiell symmetri. Tagghudingarna har normalt en komplett mag-tarmkanal, en väl utvecklad kroppshåla och en kropp som ursprungligen består av tre cellager. Skelettet är som sagt ett endoskelett, och det sitter inne i vävnaden, snarare än externt som det yttre skelettet hos leddjur. Även om det ibland ser externt ut, som i taggarna hos en sjöborre, så är endoskelettet täckt av ett tunt lager flimmerhårsvävnad. Taggar och spetsiga knölar ger många tagghudingar ett taggigt utseende, och där av namnet Echinodermata, som egentligen betyder ”igelkotts hud”.

Det som är unik för stammen tagghudingar är deras vattenkanalsystem, som är ett slags nätverk av vattenfyllda kanalen och vätskan består till stor del av havsvatten. Slangfötter är muskulösa förlängningar av dessa kanaler, de förlängs när kanalerna är fyllda med vatten, men också ibland genom inverkan av muskulösa säckar, ampuller, som finns inuti kroppen mittemot slangfötterna. Slangfötterna slutar ofta i en sugkopp som används för fästande, förflyttning, och mottagning av kemiska och mekaniska stimuli. I sjöstjärnor och sjöborrar är systemet anslutet till utsidan genom madreporiten, en porös platta på ryggsidan. Förutom att det här systemet styr deras förflyttning, transporterar det också näring och avfallsprodukter samt syre och koldioxid till och från kroppen. Tagghudingar har även ett väldigt speciellt nervsystem, eftersom de inte har något huvud resulterar detta i att de heller inte har någon hjärna. Hos alla tagghudingar går det nervsträngar längs mitten av armarna bredvid vattenkanalerna. De löper sedan samman i en central nervring runt svalget som koordinerar deras rörelser. Tagghudingarnas sinnesorgan är dåligt utvecklade, förutom balansorgan hos några sjögurkor, enkla ögon i spetsen på armarna hos sjöstjärnor och lukt/smakorgan i slangfötterna hos sjöborrar, saknar tagghudingarna i stort sett specialiserade sinnesorgan. De har dock spridda sinnesceller på huden som reagerar på beröring och lukt.

De flesta tagghudingarna är skildkönade och har yttre befruktning, spermier och ägg skickas ut i vattnet och tidpunkten styrs av vattentemperaturen och kemisk stimuli mellan djuren. Hos de allra flesta arter kläcks de befruktade äggen till pelagiska larver som genomgår flera olika larvstadier innan de bottenfäller. Tagghudingarnas larver är ofta mycket karaktäristiska och de har långs utskott samt som sagt en tvåsidig symmetri.